Tiden rinner ut...

Dagarna går evinnerligt sakta när man bara väntar på besked om kommer det att gå bra eller kommer det att gå åt pipsvängen...än vet vi inte. Min lilla (farmor) Oma åkte in för att hon hade fått en allvarlig stroke i tisdags eftermiddag. Var och hälsade på henne i förrgår, det var nog det värsta jag varit med om hittills. Att se henne så hjälplös, så rädd, så oförmögen att kommunicera och så illa däran....min stackars lilla Oma.

själv har jag enorma skuldkänslor jag själv tampas med...över att jag inte har haft tid att ägna mig åt henne mkt den senaste tiden . Hur dum får man vara? Vad är tiden värd idag... inte ett jäkla dugg...den tiden kunde jag ha ägnat åt sånt som inte kommer tillbaka och sånt som verkligen är värdefullt i livet. Nämligen de människor man verkligen älskar eller tycker om, varför slösa tid (dyrbar tid) åt någon eller något som inte är äkta och genuint eller åt de människor som betyder något för mig.

Varför åkte jag inte o hälsade på oftare varför tog jag mig inte tid, varför brydde jag mig så lite...när tiden verkligen nu har hunnit i fatt min Oma. Jo för jag trodde jag hade tid, jag trodde vi hade tid kvar att träffas, att umgås, att vara nära. Nu är hon så långt bort... hur långt vet jag inte än...vi vet inget än....det är det som är jobbigt.

Jag ska hälsa på i eftermiddag igen på CSK jag och min bror Alex ännu en tuff eftermiddag.

Så till alla er som har era mor eller farföräldrar kvar i livet... bry er medan ni kan. Det är mitt råd... och den läxan jag har fått lära mig.

Kämpar...